Här följer nu en fortsättning på inlägget ”Folkmordspartiet” som jag skrev för en tid sedan, och som handlade om Vänsterpartiet.
Men i detta inlägg tar jag upp Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna är ett parti som påstår sig vara ett demokratiskt parti, detta var sant under partiets grundare Per-Albin Hanssons tid som partiledare. Ända fram till att Tage Erlander fick lämna över ledarposten till Olof Palme så var det fortfarande så.
Men med Olof Palme vid rodret så var det början till slutet för Socialdemokraternas demokratianda.
När t ex Göran Persson blev partiledare så styrdes partiet med en piska a´ la slagtålig hammarplast som skulle ha fått kommunistiska folkmordsdiktatorer som Josef Stalin och gamle Mao att bli gröna av avund, och därmed sluta upp med att vara kommunister.
För gröna kommunister finns ju inte, inte ens inom Miljöpartiet hittar man sådana.
Och Mona Sahlin gör vad hon kan för att förinta Socialdemokraternas forna demokratiska ståndpunkter ännu mera, med henne vid rodret kommer aldrig partiet att bli demokratiskt igen.
Men det är egentligen inte hennes fel, nej, hon har bara bättrat på käpprätt-åt-helvete-utvecklingen och det ganska rejält dessutom.
Men Olof Palme då? Jo, han var Rysslandsvänlig, och därmed också kommunistvänlig.
Men Socialdemokraterna var inte bara Rysslandsvänligt under hans tid, en del av tiden var de också röda khmerer-vänliga.
Och vilka de röda khmererna var är ju välkänt vid det här laget, under deras kommunistiska diktaturregim i Kambodja mördade de minst c:a 4 miljoner kambodjaner.
Med tanke på sådana händelser så är det inte konstigt att Socialdemokraterna har en röd ros som partisymbol, rosen har ju blodets färg.
Men att Socialdemokraterna har haft, och fortfarande har, gott om kopplingar till folkmord och andra människofientliga saker som kännetecknar kommunismen vill de naturligtvis inte skylta med.
Och man förstår dem ju.
Socialdemokraterna har en gång i tiden varit ett parti som verkligen brydde sig om svenskarna och stod upp för dem, vilket de inte gör idag: Att det var Per-Albin Hansson som först myntade uttrycket (citat) ”Sverige åt svenskarna” är ju känt och han och Tage Erlander var nog de enda riktiga partiledare som Socialdemokraterna någonsin har haft. Tage Erlander var varken antidemokrat eller svenskfientlig han heller.
Men det här var som sagt mycket länge sedan nu.
När det gäller Socialdemokraternas inblandning i folkmord och kopplingar till diktaturregimer så beskrev ide’historikern och författaren Johan Norberg detta i en artikel/kolumn i Metro i går.
Eftersom kolumnen är ganska lång så tar jag bara upp de delar som är väsentliga för det här inlägget.
Så här skrev han:
Den 17:e april 1975 marscherade Pol Pots röda khmerer in i Kambodjas huvudstad och ett av historiens blodigaste samhällsexprement tog sin början. Phnom Penhs två miljoner invånare fick en vecka på sig att utrymma staden. De skulle förslavas i kollektivjordbruken.
Den kommunistiska regimen ville utrota den borgeliga klassen och alla dess borgeliga attribut, som pengar, böcker och till och med glasögon.
Sverige hade unikt goda kontakter med Kambodja på 70-talet. Våra diplomater, ledande intellektuella och socialdemokratiska statsråd utnyttjade dem till att försvara de röda khmerernas regim och avfärda flyktingars vittnesbörd som lögner.
Om detta har Forum för levande historia gjort en viktig och obehaglig utställning: ”Middag med Pol Pot”.
Den skildrar det kollektiva vansinnet genom att bilderna på torterade och mördade varvas med välmående, viktiga svenskar som slog fast att mördarregimen var höjden av ordning och solidaritet.
Att en författare som Jan Myrdal fortfarande försvarar de röda khmererna, och att en partiledare som tills nyligen kallade sig kommunist kan sitta i en regering nästa år, visar behovet av en sådan historielektion.
Ja, allt detta skrev alltså Johan Norberg i Metro i går.
Och vilken partiledare som tills nyligen kallade sig för kommunist tror ni att han syftade på? Jo, Vänsterpartiets ledare Lars Ohly.
Men hans tillbakatagande av att vara stolt över att vara kommunist, eller att vara kommunist över huvudtaget, var helt klart bara en läpparnas bekännelse.
För man byter inte ideologi över en natt, såvida man inte har större identitetsproblem än en illamående person som inte har bestämt sig för i vilken ända som det som orsakar illamåendet ska komma ut ur.
”Hmm, hur var det nu igen? Ska jag kräkas eller bajsa? Nej, jag tror att jag gör båda sakerna samtidigt istället, det blir bäst så.”
I så fall är det lätt att tro att personen ifråga har läst avsnittet ”DassKapital” ur serietecknaren Joakim Lindegrens seriealbum Pärlor för svin minst någonstans mellan 100-200 gånger för mycket.
Men troligen är det då någonting som inte är riktigt som det ska långt innan det hela ens är på väg att gå över styr.
När det gäller Socialdemokraterna och deras koppling till diverse kommunistgrupper och partier så har författaren Mattias Karlsson skrivit en artikel på sdkuriren.se om det hela.
Artikeln heter ”Socialdemokraternas sanna natur”.
Karpstryparn III 