RSS

Etikettarkiv: minnen

In memorian: Weine Berg


Idag fick jag reda på att Weine Berg, som driver bloggen Rakryggad på www.rakryggad.blogspot.com natten till i fredags avled. Detta inlägg är min minneshyllning till honom.

Weine Berg gick bort alldeles för tidigt, han dog i cancer och blev bara 38 år. Han föddes 1971 och blev en utav de främsta kämparna emot den politiska korrektheten, bl a genom sin blogg men också på andra sätt.

Hans blogg fyllde en viktig funktion i kampen mot detta hot emot demokratin. Han var också en utav författarna till boken ”Vitboken”, boken om det mångkulturella landsförräderiet.

Denna bok har dock inte kommit ut än, men beräknas vara klar för marknaden innan jul. En annan utav bokens författare är Jan Milld.

Jag minns själv hur jag kom i kontakt med hans blogg, det var för nästan 2 år sedan via nätverket Nätverk mot politisk korrekthet av vilket han var stolt medlem i.

Andra minneshyllningar till honom, samt en hel del fakta och bakgrund om honom själv, finns på t ex frianyheter.wordpress.com/2009/11/09/weine-berg-1971%E2%80%932009-har-avlidit/ ,

www.nationell.nu/2009/11/09/weine-berg-ar-dod och på www.nationellidag.se/visa/default.asp .

Vila i frid, Weine.

PS. De av er som har som syfte att smutskasta hans minne kan bespara er att kommentera detta inlägg, för sådana kommentarer kommer inte att publiceras. Andra kommentarer ifrån sådana personer kommer i fortsättningen på grund utav detta inte heller att publiceras i denna blogg, oavsett vilket inlägg som det än gäller.

För detta är en memorian, och ingen plats för smutskastning, påhopp, skitprat, personangrepp eller liknande.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på november 9, 2009 i allmänt, demokrati, ideologier, media

 

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Igår var dagen då antidemokraten Björn Söderberg hyllades för att ha förstört och raserat en människas liv


Under måndagen den 12:e oktober, alltså igår så att säga, så var det exakt 10 år sedan som syndikalisten Björn Söderberg mördades av nazister utanför sitt hem, och på flera håll i Sverige bl a i Göteborg och Karlstad så anordnades det manifestationer för att hedra hans minne.

Men vad, eller rättare sagt vem, var det egentligen som man hyllade? Jo, en antidemokrat som hade förstört och raserat en annan människas liv.

Alltså var hela budskapet i manifestationerna så falskt som det kunde bli, de som deltog i dessa kunde lika gärna ha hyllat Björn Söderbergs mördare.

Jag försvarar inte mordet på denne man, ja, han var ju faktiskt det, nej, de som mördade honom gjorde lika fel som han själv gjorde. För både han och hans mördare hade en sak gemensamt: De raserade en annan människas liv.

För det var ju så här att denne Söderberg såg till att en person på hans arbetsplats blev av med sitt förtroendeuppdrag på jobbet och fick sparken från sin arbetsplats, vilket också gjorde att han blev utesluten ur sitt fackförbund.

Allt detta var Björn Söderbergs verk, och för det hyllas han.

Snacka om manifestationer som går ut på att hylla förstörande av människors liv, de som anordnade manifestationerna och de som deltog i dem har mer gemensamt med den borgeliga regeringen än de har med vänstern.

Dessa typer verkar vara borgarbrackor i vänsterkläder, så syndikalister och syndikalistsympatisörer många av dem är.

Björn Söderberg var ju syndikalist.

Ja, som ni säkert förstår så tycker jag inte att han är värd att varesig hedras eller minnas, (utom möjligen för hans anhöriga och hans vänner då), de som anser motsatsen kan ju lika gärna hylla Adolf Hitler eller Saddam Hussein.

Men vem vet, det kanske de gör i smyg samtidigt som dessa syndikalister och andra vänsterextremister gastar och skriker sig hesa om smygrasism så det skriker om det.

För det är ju de som är de riktiga smygrasisterna, eller rättare sagt smygfascisterna. Med andra ord så är de emot sig själva, eftersom de skanderar slagord som t ex ”Krossa fascismen, krossa rasismen”.

Jag vet precis hur syndikalister resonerar, jag har nämligen haft en kompis som var syndikalist och vad jag vet så är han det fortfarande. Vi hade känt varandra länge när han på ett ”bananskal” halkade snett och handlöst trillade rakt in i ”syndikalistträsket”.

Men vi fortsatte att umgås, orsaken till att det gick var att vi aldrig diskuterade politik och invandring. Men till slut så gick det inte längre, och det slutade med att vi gick skilda vägar.

Vi kom helt enkelt inte överens, vilket inte var så konstigt. Han var ingen antidemokrat innan han halkade in i den där fascistiska smörjan, men han blev det sedan mer och mer.

Så jag vet mycket väl hur och vad en syndikalist tänker och har för åsikter. Han prenumerade bl a på den syndikalistiska skvallertidningen Röd Press (har för mig att den hette det, om inte så hette den Röd Front eller något liknande), och den var allt annat än demokratisk.

Om man hade vänt på det hela och sett tidningen och dess artiklar ur en hets-mot-folkgruppssynvinkel så hade tidningen och dess medarbetare blivit fälld för hets mot folkgrupp flera gånger om.

Som sagt, Syndikalisterna är ingen demokratisk organisation, men med tanke på vad deras ungdomsförbund sysslar med för ”trevligheter” så är det inte så konstigt.

Äpplet faller inte långt från trädet, heter det ju, eller ännu bättre: Terrorister som terrorister.

Syndikalistiska Ungdomsförbundet, alltså SUF, samarbetar ju på många håll i landet med grupperingar som t ex AFA, (Antifascistisk Aktion) och hur ”demokratiska” de är vet ju de flesta.

Eller vad sägs om mordbränder, grov misshandel, mordförsök m.m? Ja, det här är bara några utav t ex Antifascistisk Aktions ”meriter”.

Men nu till Björn Söderberg och det som gör att han igår hyllades och hedrades av många människor.

Han såg alltså till att en arbetskollega till honom fick sitt liv raserat och förstört, detta genom att springa och skvallra för chefen eller cheferna om vad det var för en person som fanns på jobbet.

Vad var orsaken till Söderbergs agerande då? Jo, arbetskollegan lyssnade på s k vit makt-musik.

Men vad var problemet egentligen?

Hade det inte varit betydligt enklare för herr Söderberg att ta ett snack med killen öga mot öga och säga någonting i stil med följande?: -Du, jag gillar inte att du spelar sån här musik här, jag tar illa upp. Kan du sluta med det så vore det bra.

Eller var Björn Söderberg för feg för det? Hade han dåligt ordförråd, eller vad var det frågan om?

Nehej, istället sprang han iväg och lekte Mr Fascist. Lekte och lekte förresten, han var ju fascist.

Och vad är det som säger att killen som fick sitt liv raserat var nazist?

Dessutom var Söderberg ju inte chef på denna arbetsplats, hade han varit det så hade det varit en annan sak.

Men det här ställer ju verkligen en sak på sin spets ännu en gång, nämligen självaste demokratin och allt vad den innehåller, t ex ens musiksmak.

Har man inte rätt att lyssna på vilken musik som man vill? Eller har man inte rätt att lyssna på musik på sitt jobb?

Vad jag minns så jobbade både Söderberg och killen ifråga på någon form av industriarbetsplats, och hur Söderberg kunde höra någon musik över huvudtaget där är verkligen en gåta.

Jag är själv gammal industriarbetare, så jag vet vilket oljud det oftast är på sådana arbetsplatser.

Det skulle också ha varit intressant att få reda på vad som sjöngs, för det är få wp-band som sjunger saker och ting rakt ut. De som gör det blir knappast långvariga, istället dyker de upp som en sol och ner som en pannkaka.

Men vad det var som sjöngs framkom ju aldrig. Var det ens vit makt-musik som det var frågan om?

Eller var Björn Söderberg som många andra, alltså de som inte kan skilja på Oi! och vit makt-musik?

Ja, fördomsfullheten fick i och med hans agerande ett nytt ljus, för höjden av fördomsfullhet när det gäller musik måste ju ändå vara att döma en person efter någonting som man inte ens hör.

Det är ju som sagt gott om höga oljud på industriarbetsplatser.

Samtidigt innebär ju också detta att man inte ska kunna höra på musik på jobbet, beroende på om det är tillåtet att lyssna på musik på det jobb man har, utan att få sparken.

Om jag skulle lyssna på progg på mitt jobb, ska jag då klassas som en nerknarkad kommunist och få sparken med dunder och brak bara för att någon idiot har fått för sig att jag är råkommunist och tycker att det var skitbra att det dödades minst 42,7 miljoner människor under Josef Stalins tid vid makten i Ryssland på grund utav t ex etnicitet?

(Ni som nu tror att jag gillar progg tar dock gruvligt misste.)

Vi kan även se det hela på ett annat sätt:

Om en person har en cd-spelare på sitt kontor där det på samtliga skivor enbart finns hiphop, har han eller hon då i samma ögonblick som personen ifråga för första gången i samma sekund som han eller hon sätter på en sådan skiva helt plötsligt blivit en svart amerikan per automatik?

Om nu inte personen ifråga var svart redan innan förstås, för då är det ju ännu värre.

För då är det säkert någon tokstolle som ringer till organisationen Centrum mot rasism (CMR), och vips så har det helt plötsligt ännu en gång ”hittats” rasism där sådan inte finns.

Alla vet ju att en svart person är rasist mot sig själv, personen är ju svart. Och sådant får ju absolut inte förekomma.

Eller får det det?

 

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

In memorian: Peter ”Punk” Andersson


Så var det återigen dags för en memorian, och liksom i min förra så handlar det även denna gång om en person som har betytt oerhört mycket för sin genre.

Den här gången handlar det om den svenske punklegenden Peter ”Punk” Andersson ifrån Uppsala.

Den sista mars i år, alltså för lite mer än en månad sedan, gick han ur tiden.

Han betydde oerhört mycket för den svenska punk- och Oi!-scenen, t ex var han inblandad i många gigarrangemang.

Tyvärr fick han aldrig uppleva sin ålderdom. Han blev nämligen bara 41 år, och ryktes alltså ifrån jordelivet alldeles för tidigt. Dessutom dog han bara 19 dagar före sin födelsedag.

Men han kommer, precis som många andra musikpersonligheter, att fortsätta att betyda mycket för de som har kommit och som kommer efter honom.

Oftast är det ju så att personen blir ännu större efter sin död, så blev det ju med t ex Elvis Presley, och det kommer med all säkerhet att bli så med Peter ”Punk” också.

Han var allt, ja allt, som kan tänkas gå för den svenska punk- och Oi!-scenen och han var sig själv ända in i döden.

På det sättet är han också en förebild, för det är ju många som inte är sig själva.

En del hamnar väldigt snett, medan andra försöker visa vilka de är åt ”det bättre hållet”.

Men sådana människor lurar bara sig själva.

För min egen del så är jag mig själv helt och hållet, har varit det sedan slutet på högstadiet. Innan det var det väl lite sisådär, men å andra sidan är det ju få som är det när de är 9-12 år.

Men jag kan bara hoppas på att jag är det ända fram tills den dag jag dör precis som Peter ”Punk” var, även om han inte fick uppleva sin ålderdom.

Men om han hade fått göra det så hade han säkert varit likadan som han var när han var i medelåldern.

Det är ju som en kompis brukar säga till mig ibland:

-När du är så pass gammal att du bor på ålderdomshemmet så kommer du säkert då och då att plocka en gammal bergsprängare ifrån mitten på 80-talet, ta reulatorn, dra till Gubbholmen (ett känt suparställe här i Karlstad), sätta dig bland ungdomarna där och dra på bergsprängaren i bott så att det ekar både Oi! och vikingarock vida omkring, medan du berättar för dem hur det var på din tid.

-Med andra ord: Stackars de som jobbar på det ålderdomshem som du hamnar på, det kommer att bli en cirkus utan dess like, inte bara på detta sätt.

Det här kanske låter som ett skämt, men det ligger faktiskt lite sanning i det.

För jag känner mig inte gammal för fem öre, även om jag blir 41 i år. Men det är å andra sidan ingen ålder, när man är 90 år, ja, då kan man börja prata om ålder. Fast jag tror nog att jag kommer att ha ”gnistan” kvar så länge det går.

Men tillbaka till Peter ”Punk”.

Han var inte bara en legend inom svenska punk- och Oi!-krestar, utan han var också far och provokatör.

Han var en man av värld, och levde för punken.

Och han hade med all säkerhet fortsatt att göra det, om han inte så tragiskt hade ryckts bort.

Genom åren fick han många vänner på olika håll på grund utav sin personlighet, han var också en människa med värme och ett stort hjärta.

Det är en stor sorg för alla de som stod honom nära och för den svenska Oi!- och punkscenen att han är borta. Men var han än är nu så tar han sig säkert några järn, skålar och har roligt medans han tittar ner på mot sitt kära Uppsala och Sverige i största allmänhet.

Allt det här låter kanske som om jag kände honom. Det gjorde jag dock inte, men jag visste vem han var. Bl a hjälpte han ju Ultima Thule mycket, första gången jag hörde talas om honom var någon gång under 1990.

Jag anser mig ha rätt att skriva dessa ord utifrån min egen uppfattning och mitt intryck som jag fick av honom.

Om ni vill lämna någon minneskommentar till hans ära så kan ni göra det till detta inlägg, eller på följande adress: http://punkochoi.blogspot.com/search/label/Peter%20Punk .

Vila i frid, ”Punk”.

OBS! Kommentarer som har som syfte att svärta ner och smutskasta hans minne komer inte att publiceras.

Så om det nu är någon som tänker skicka en sådan kommentar så kan han eller hon bespara sig det.

 
2 kommentarer

Publicerat av på maj 1, 2009 i livsstil, media, Okategoriserade

 

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,